Har ni hört talas om änkekonservering? Det var när den nye prästen fick jobbet om han gifte sig med prästänkan som förstås kunde vara betydligt äldre. Präster skulle vara gifta och prästfrun fick fördelen av att bo kvar på gården och behålla sitt hem. Lite så är det i hönsgården också. Ny tupp bildar par med alfahönan. Även om alla hönor förstås ska befruktas efter varje lagt ägg så är det alfahönan som kommer i första hand och får mest uppmärksamhet.
När Petter tillträdde för två år sen var det alltså alfahönan Astrid, sju år som var änkekonserverad. En medelålders dam i hönsvärlden. Petter var bara två år och de blev ett lite udda par där hon verkade gå helt sina egna vägar och Petter hängde på hack i häl och servade med att leta mat och spana efter inkräktare så gott han kunde, men egentligen klarade hon sig väldigt bra själv. För några veckor sen blev hon sjuk och dog.
Sen dess har Petter och Lilla Stumpan har varit nästan oskiljaktiga. De är mer jämngamla. Han gör sitt befruktningsjobb i skaran, generna ska ju spridas, men bryr sig inte alls om att ta med sig flocken ut. De har blivit ståendes i hönshuset medan han tagit med Lilla Stumpan på alla möjliga utflykter i trädgården. Tätt, tätt har de gått tillsammans till fågelbordet för att se om nån tappat frö, till det lättspekade ensilaget som jag lagt som marktäckare, till solen i lä vid garaget. De håller ihop som ler och långhalm och har bara ögon för varandra.
![]()
Häromdagen när jag skulle fota spirande ätligt hade Lilla Stumpan balat ner sig bredvid minikiwin. För en gångs skull utan Petter. Antagligen skötte han sina tuppliga plikter i hönshuset. Lilla Stumpan var kände sig störd. Efter att ha rest sig och vankat lite hit och dit utan att hitta ro försvann hon.
![]()
Två minuter senare hörs ett upprört kacklande bakom flätade staketet. Hon har varit och hämtat Petter som raskt närmar sig, mycket upprörd med Lilla Stumpan två steg efter. Jag känner mig ordentligt tillrättavisad, ja rent av utskälld.
Vad är det som försiggår här? Min höna kör man minsann inte bort hur som helst! Nu stannar jag här och ser till att hon får bada, komma och störa... känna sig otrygg... lugn och ro... bla, bla, bla, osv.
![]()
Se hur han blänger.
![]()
Lilla Stumpan går direkt till sin grop igen och börjar böka ner sig och sprätta sand omkring sig med vingarna. Lägger sig bekvämt tillrätta i den solvarma sanden och Petter ställer sig beskyddande alldeles bredvid.
Där fick jag så jag teg. Förlåt så mycket att jag störde!
![]()
När Petter tillträdde för två år sen var det alltså alfahönan Astrid, sju år som var änkekonserverad. En medelålders dam i hönsvärlden. Petter var bara två år och de blev ett lite udda par där hon verkade gå helt sina egna vägar och Petter hängde på hack i häl och servade med att leta mat och spana efter inkräktare så gott han kunde, men egentligen klarade hon sig väldigt bra själv. För några veckor sen blev hon sjuk och dog.
Sen dess har Petter och Lilla Stumpan har varit nästan oskiljaktiga. De är mer jämngamla. Han gör sitt befruktningsjobb i skaran, generna ska ju spridas, men bryr sig inte alls om att ta med sig flocken ut. De har blivit ståendes i hönshuset medan han tagit med Lilla Stumpan på alla möjliga utflykter i trädgården. Tätt, tätt har de gått tillsammans till fågelbordet för att se om nån tappat frö, till det lättspekade ensilaget som jag lagt som marktäckare, till solen i lä vid garaget. De håller ihop som ler och långhalm och har bara ögon för varandra.
Häromdagen när jag skulle fota spirande ätligt hade Lilla Stumpan balat ner sig bredvid minikiwin. För en gångs skull utan Petter. Antagligen skötte han sina tuppliga plikter i hönshuset. Lilla Stumpan var kände sig störd. Efter att ha rest sig och vankat lite hit och dit utan att hitta ro försvann hon.
Två minuter senare hörs ett upprört kacklande bakom flätade staketet. Hon har varit och hämtat Petter som raskt närmar sig, mycket upprörd med Lilla Stumpan två steg efter. Jag känner mig ordentligt tillrättavisad, ja rent av utskälld.
Vad är det som försiggår här? Min höna kör man minsann inte bort hur som helst! Nu stannar jag här och ser till att hon får bada, komma och störa... känna sig otrygg... lugn och ro... bla, bla, bla, osv.
Se hur han blänger.
Lilla Stumpan går direkt till sin grop igen och börjar böka ner sig och sprätta sand omkring sig med vingarna. Lägger sig bekvämt tillrätta i den solvarma sanden och Petter ställer sig beskyddande alldeles bredvid.
Där fick jag så jag teg. Förlåt så mycket att jag störde!
